Hufvudstadsbladet, den största finlandssvenska dagstidningen, berättar om gamla nyheter (Men jag tycker om HBL).Under kalla kriget var Finland strategiskt förbundet med Sovjet. Jag visste det.
Kärnan i vsb-pakten handlade om att Finland skulle försvara Sovjet mot ett Natoangrepp genom finskt territorium. Jag visste det.
Finska och svenska militärer och politiker träffades regelbundet för att utbyta information. Jag visste det.
Enligt Parisfreden fick Finland ha högst 60 stridsflygplan. På 1970- och 1980-talet hade flygvapnet 36 svenska Drakenplan och 24 ryska MiG-21. Det kan man veta.
Lösningen blev att Sverige lagrade ett stort antal Draken-plan, som annars hade gått till skrotning, samtidigt som Finland utbildade fler stridspiloter än vad landet hade bruk för. Jag gissade rätt.
Överskottet på piloter i Finland och på jaktplan i Sverige var ingen slump.
Ingen är slump.
Finland fruktade att Sovjet skulle ta Helsingfors med överraskning.Jag nog visste inte vad helvete sjuk i huvudet militärledningen hade blivit. Schizofreni till exempel är en svårbehandlad sjukdom. De fruktade.
Finland var normal uppmärksam.
Jag också vet politiska motsättningar finns, hat finns, ojämklikhet finns på ett otal plan och i en rad varianter.
Hur ska vi som tror på fredsrörelsens roll bemöta allt detta. Ett svar är: genom icke-våld,sade Kaarlo Voionmaa:
Som man vackert uttrycker det på ryska “my – raznyje nacii, no odin narod” vilket på svenska betyder “vi är olika nationer men ett folk”. Inom detta folk måste vi kunna lösa våra många interna problem utan våld. Låt oss ge freden en chans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar