den nazistiska mot militärutbildas på "hälsoläger" i smyg

På vintern 1943, hade de nazi-Tyska framgångarna på slagfälten vänt. Detta var inte en överraskning för nazister. A. Hitler hade i sin säkerskåp, det horoskopet, det ändring av läget stod i där.
(vi förstår fortfarande inte nazisterna och deras ockultismen)

Så snabbt det fanns möjligt att få fram ett tyst svensk samförstånd. De var nu mer än villig att stödja förslaget att påbörja en polisutbildning av norska flyktingar i norsk regi med svenskt stöd.
15 000 norrmän fick hemlig polisutbildning
Vet du det, sommaren 1943 började norska flyktingar i svenska så kallade `hälsoläger´ militärutbildas i smyg.
Ett 20-tal träningsläger och baser byggdes, i där var både en fältpoliskår på 1600 man och en infanteristyrka på cirka 13000 man.
Under år 1943 hade onekligen den tyska krigslyckan avtagit rejält. På nästan alla fronter var Tyskland på reträtt. Det är inte utan att vändpunkten i kriget underlättade för den svenska regeringen (Möller och Tage Erlander) att först se genom fingrarna när det gällde den norska verksamheten i Sverige för att mot slutet av året mer formellt ställa sig bakom de norska utbildningsaktiviteterna.
Anders Johansson kommer med den något sensationella uppgiften att den tyska planen Operation Polaräv del I.
i juli 1943. Den gick ut på att från norskt område i nivå med Trondheim anfalla Sverige med målet att skära av landet på mitten och inta militärflygfältet på Frösön utanför Östersund och där upprätta en tysk flygbas.
I sista stund kom order från Hitler att inställa Operation Polarräv, förmodligen till följd av fortsatt stora förluster i Sovjetunionen. Själva operationsplanen har länge varit känd men något exakt anfallsdatum har inte tidigare framkommit och att operationen avblåstes bara några timmar innan den skulle ha satts i verket är en stor nyhet. Om detta är sant, vilket förefaller troligt, skulle man i realiteten bara ha varit några timmar från att ha dragits in i andra världskriget.
Kanske svenskar kan bara glädjas åt att det fanns sådana expansiva och obyråkratiska frifräsare som Harry Söderman och den norske överläkaren Carl Semb, ansvarig för hälsolägren, utan dem hade förmodligen inte militärutbildningen av norska flyktingar kommit igång. Söderman balanserade onekligen inledningsvis på en skör tråd i samarbetet med den norska legationen.
Det krävdes onekligen både mod och byråkratisk finurlighet för att ro hem den norska idén om polistrupperna. I alla händelser hade det inte skett så tidigt som sommaren 1943.
Möjligheterna för Norge att i Sverige bedriva militär utbildning med ett omfattande svenskt stöd och det faktum att Sverige strax före kapitulationen drog samman tiotusentals soldater för en tänkt, men ej genomförd inmarsch i Norge, minskade onekligen den norska animositeten mot Sverige för att inte ha ställt upp på Norges sida i april 1940 när landet ockuperades av Nazityskland. Analogin med Finland som en del norrmän åberopar stämmer inte. Finland blev aldrig ockuperat utan där pågick ett regelrätt krig mot en anfallande sovjetisk armé, vilket inte var fallet i Norge. Dessutom var riskerna att ha blivit direkt indragna i ett krig helt annorlunda.
Till sist bör dock sägas att författarens rädsla för att inte ha med några nothänvisningar är en totalt missriktad blygsamhet.

Boken av Anders Johansson beskriver, mot en bakgrund av intervjuer med ögonvittnen och arkivstudier, hur denna glömda armé i hemlighet kunde bildas.
Det är en skildring av både enskilda öden och de storpolitiska sammanhangen utan att förglömma den finska. Den glömda armén, (Fischer, 2008).