Turkiet släpper tiotusentals fångar – behöver utrymmet för misstänkta kuppmakare, åh.
Här det påminnas.
Efter attentatet mot Frankrikes kung Ludvig XV, ett klumpigt försök att attackera kungen med en slö kniv, dömdes Richard-Francois Damiens den 2 mars 1757.
Efter attentatet mot Frankrikes kung Ludvig XV, ett klumpigt försök att attackera kungen med en slö kniv, dömdes Richard-Francois Damiens den 2 mars 1757 till döden. Men att mista livet var i sig inte tillräckligt straff. Sedan han torterats med glödande kniptänger, kokande olja, brinnande tjära och smält bly skulle hans kropp slitas i stycken av fyra hästar. Dessa var emellertid inte vana att dra; trots att bödlarna piskade dem hårt och ytterligare två hästar användes lyckades de inte slita sönder Damiens kropp. Detta fick, anmärkte upplysningsfilosofen Voltaire som var närvarande vid avrättningen, flera hovdamer att brista i gråt ”av medlidande med hästarna”.
Vad de menar att ngt har vald använda kraften att göra av dödsstraff – med rätt att döda?
det kommer att fortsätta ...
Till sist blev bödlarna tvungna att skära av senorna och hacka sönder lederna för att hästarna skulle orka dra loss armar och ben från kroppen. Efter en fyra timmar lång avrättningsceremoni var Damiens slutligen död.
Ovanstående scen ter sig för en nutida läsare nästan outhärdligt brutal. Men dödsstraffet har, i mer eller mindre plågsamma former, följt människan genom en stor del av historien.I skriften Dei delitti e delle pene (”Om brott och straff”), utgiven anonymt 1764, kritiserade den italienske straffrättsteoretikern och nationalekonomen Cesare Beccaria dödsstraffet.
Han menade att livstids fängelse har en större avskräckande verkan än dödsstraff, och framhöll det absurda i att staten arrangerar offentliga mord för att avhålla medborgarna från att själva begå mord.
Beccarias tankar vann stort inflytande bland filosofer och statsmän. År 1767 gav till exempel Katarina II av Ryssland en kommission uppdraget att utarbeta en ny strafflag, där dödsstraffet skulle uteslutas.
I Sverige tog Gustav III intryck av upplysningsfilosofin. Han föreskrev 1777 att ingen dödsdom fick verkställas utan hans personliga godkännande och föreslog samma år inför riksdagen väsentliga begränsningar av dödsstraffet. Alla reformförslag blev inte genomförda, men Gustav III utnyttjade i stället sin makt att bevilja nåd vid dödsstraff.
Tanken att beröva en människa livet som straff för en begången oförrätt har gamla anor. Vissa forskare hävdar att dödsstraffet har sitt ursprung i heliga offerriter, där människor offrades till gudarna. Andra menar att grunden till dödsstraffet lades i den rättsordning som antas ha funnits bland folken kring Medelhavet i skedet innan en högre stående stadskultur, med organiserad statlig centralmakt, började utvecklas någon gång på 700-talet före Kristus. Dessa samhällens rättsregler kom också att prägla rättsbildningen bland germanerna och folken i Norden.
I enklare samhällsstrukturer, där samhörigheten byggde på blodsband, gemensamt språk och tradition, slöt man sig samman i byar som skydd mot yttre fiender. En ensam ledare hade rätten att ge militära order och vidta de åtgärder som var nödvändiga för att säkra gruppens överlevnad. Detta resulterade i en primitiv militärstraffrätt där dödsstraffet användes för att upprätthålla den nödvändiga disciplinen.
Internt fanns ingen central, dömande maktinstans. I stället löstes tvister mellan byarna genom hämnd. Ett brott begånget av någon ur en annan gruppering skulle vedergällas, och ur detta växte tanken på blodshämnd fram.
Eftersom dessa fejder kunde äventyra samhällenas hela existens fanns alltid ett starkt tryck för att hålla fred. Med tiden utvecklades en försoningsrätt. I folkförsamlingen, som vanligen bestod av alla vapenföra män, kunde fred slutas mellan stridande parter genom erläggande av en bot till den som kränkts.
När mer organiserade samhällen hade bildats blev dödsstraffet ett medel att upprätthålla lydnad och ordning. Härskaren blev den som – med oinskränkt makt och påstådd gudomlig rätt – ersatte det gamla vedergällningssystemet med sin rätt att utkräva bestraffning. Dödsstraff kunde därmed beordras i det organiserade samhällets namn.
Under antiken växte en ur modernt perspektiv mer civiliserad styrelseform fram. De grekiska stadsstaterna styrdes inte enväldigt av en härskare, i stället rådde ett folkvälde där medborgarskapet var viktigare än stamtillhörigheten. Rättsskipningen sköttes av folktribunaler. Ett berömt exempel på dödsstraff inom denna kultur är när filosofen Sokrates blev anklagad för att ha utövat ett skadligt inflytande på ungdomen och för att missakta statens gudar. År 399 f Kr dömdes han av en folkdomstol till döden och avrättades genom att han fick tömma en bägare med gift.
I Aten och Rom lades grunden till många av de filosofiska, politiska och rättsliga principerna i det västerländska samhället. Ändå saknades ofta respekt för enskilda människors liv – slavar och förrädare mot staten avrättades utan betänkligheter. I det sönderfallande romarriket på väg mot sin undergång utnyttjades dödsstraffet flitigt. En hel romersk legion på 4 000 man halshöggs till exempel som straff för att ha begått övergrepp i krig.
Inom judendomen och den framväxande kristendomen rättfärdigades dödsstraffet genom en teokratisk vedergällningslära. I det förbund som enligt Gamla testamentet hade upprättats mellan Gud och folket åtog sig folket att följa de regler som givits av Gud. På så sätt skapades ett samband mellan religionen och rättsskipningen.
Läs mer om
detta.
