 |
| Kai och Tauno Latvalehto i ett främmande hemland i Mika Ronkainens Ingen riktig finne på Slussen |
Återigen finns det en rörlig-resa på skärm: en far och en son beger sig ut på en resa som utvecklas till en musikalisk färd in i känslor och minnen av den finska immigrationen till Sverige; historier om skam, brott, alkoholism och familjehemligheter.
Filmen är Ingen riktig finne av Mika Ronkainen -
Vad en charmig namn! likasom direkt från den munnen av finska högerns radikaler .
Det är ungefär så Kai Latvalehto känner sig när filmen Ingen riktig finne börjar.
`Sången om hemlängtan´, är det närmast samma på finska.
Varför de olika namn?
Kanske längtar han hem – men vart då i så fall? Han var två år gammal när familjen flyttade från Uleåborg i norra Finland till Göteborg. Ingen frågade vad han ville.
Ingen riktig finne tilldelades Dragon Award Best Nordic Documentary på Göteborg International Film Festival 2013.
Vid Tampere Film Festival 2013 förärades filmen inte mindre än tre olika priser: Main Award, Risto Jarva Award samt publikens pris, Audience Award.
Enligt Dragon Award-juryns motivering går det till Ingen riktig finne, en rörande historia om inre och yttre exil som lyfter upp ett sällan diskuterat trauma i den svenska välfärdsstaten under det välmående 60- och 70-talet.
Med stor känslighet och förfining beskriver regissören ett personligt förhållande mellan far och son och deras känslosamma minnesresa på jakt efter tillhörighet.Deras samtal och möten med andra svenskfinnar längs med vägen avslöjar gradvis ett tema av rotlöshet och främlingskap, samtidigt som invävda live-inspelningar av finska emigrantsånger från 70-talet ger en poetisk kommentar och vidgar bilden till att omfatta en hel kultur.
Jag har fått min andlig initiation i Sverige. Jag har älskat landet så långt som kan jag minnas, och jag minns långt.
Lätt för mig, men jag minns alla de långa bilresor genom detta land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar