Mer om detta. |
Henry Parlands skrifter var väl likasom på hemmastadd med ryskformalism och andra ryska och kontinentala strömningar. Det spelar med närmast samma syntaxreglerna än programspråket.
Jag har mening av meningen. Parland jämför denna minnesprocess med djuphavsfiske. Han agnar kroken med fotografier, för att fånga minnet av en annan människa - men, då han drar upp minnesfångsten och tror sig ha fångat henne är han lika tomhänt som tidigare:
... Men det är vanligtvis endast en synvilla, eller har någon obetydlig småtanke börjat gnaga på associationen, som man kastat ut, och när man sedan drar upp reven, är masken borta och krokens hårda glans har förjagat de skygga djupvattensfiskarna.Det fanns så. Detta slags självreflekterande skrivande skulle bli vanligt i igen framför allt den amerikanska antropologin från 1980- talet och framåt.
Det är fråga om makt, pengar och status. Prlands kärlek är som störst, då han ännu inte känner henne och hon är en total konstruktion av hans fantasi, erkände Tom Karlsson.
Nu kan vi ta genom medvetet litterära anspråk och ett större mått av självreflektion.
Det är tydligt att se innebörd av studiet av ursprungssamhällena, även om kunskaper om dessa enligt honom kan användas för att bättre förstå den moderna tillvaron. Det som ska finnas till.
Vi förstår inte, till exempel, altruism, dess tänkkande, som gränsar med dolda syntaxen utan att vi värjar till djuphavsfiske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar