i rymden finns inga känslor (komedi från 2010 av Andreas Öhman med Bill Skarsgård och Martin Wallström), började som en tv-visad novellfilm, en historia som funkar bra att tänja ut i långfilmsformat. Att behovet av att utreda barn och vuxna för olika neuropsykiatriska diagnoser exploderat på 2000-talet är en sak som påverkar de flesta på något sätt. Även om det är omdiskuterat och säkert kommer att omprövas i framtiden.
Filmens Simon är ett rejält enfrågeparti,
i alla fall i stunden, ungefär så kan man beskriva 18-årige Simon.
Han har visserligen ett par intressen: rymden, brodern Sam och ordning hemma. Aspergers syndrom är en psykiatrisk diagnos inom autismspektrum, och liksom som sa, oftast ett av dem i taget.
När Simon flyttar hem till sin bror och dennes flickvän blir det förstås trubbel.
Flickvännen ju står tappert ut ett tag men försvinner sedan. Och så börjar Simons lätt bisarra jakt på en
annan jävla tjejtill brorsan.
För någon måste ju diska – enligt Simons schema.
Visuellt sett är det som om upphovsmännen var yngre bröder till Wes Anderson. Hans New York-miljöer från The Royal Tenenbaums” är visserligen utbytta mot norrländskt småstadsliv, men den frontala, helbildsälskande, färgkoordinerade estetiken känns igen.
Kanske där finns känslor som i rymden, tänkte Simon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar