Nazistmentalitet i sina förbindelser med media II

Då kör vi.
Successivt upphörde i viss utsträckning intolerans att betraktas som ett ideologiskt fenomen och men vi kan minnas när blev istället ett individproblem.
Denna föreställning manifesterades i större skala för första gången i samband med den så kallade hakkorsepidemin 1959-60, när en våg av antisemitiskt klotter, vandaliseringar av judiska begravningsplatser och dylikt svepte över Europa.
I dess kölvatten uppstod en intensiv debatt om hur detta var möjligt. Men i den svenska debatten relaterades som regel fenomenet inte till Sverige, men här i `härmä´ någon inhemsk tradition.
I en tidstypisk ledare i Skånska Dagbladet (Observera det, inte Svenska Dagbladet!) i januari 1960 hette det till exempel:

Hur kan hatet mot en folkgrupp övervintra och spira på nytt i ett demokratiskt land som vårt? En `förklaring´ kan vara att det är ungdomliga grupper med nazistsympatier som suggererats av de hakkorsmålande nazisterna i Tyskland, grupper som inte känner till Hitlers våldsdåd.
Jag inser nu att de vet, men de tycker om att trivialisera nazismen.
Enligt Skånska Dagbladet (i januari 1960) den västtyska republiken bör ta på sig ansvaret för den antisemitiska våg som nu går över Europa. Hakkorsmålandet och attentaten mot judiska kyrkor började i Tyskland. Härifrån har kampanjen spritt sig till andra länder.

Om de svenska reaktionerna på den anti-judiska vågen skriver idéhistorikern Henrik Bachner i doktorsavhandlingen: tillsammans med rasbiologin och annat oönskat tankegods hade den retuscherats bort. När antijudiska fördomar åter gav sig till känna fanns tydligt en stark dragkraft att förneka och omdefi niera dem som någonting annat. Det som i Västtyskland var antisemitism, blev i Sverige klåfin grighet, raggarbråk och omognad.

Detta är förklaringar som efter en initial upprördhet gång på gång återkommer i medierna och i den off entliga debatten. Under decennierna efter andra världskriget skapas också en stereotyp bild av vem som ger uttryck för olika former av intolerans, nu för invandrar.

– det är för det första unga och lågutbildade män,
för det andra enstaka marginaliserade nazister och för det tredje ensamma personer från majoritetsbefolkningen.
Dock avvikelser från detta mönster blir i många fall svåra att förhålla sig till i debatten.