Lyddes där svaret i Nationalteaterns Myllylä-föreställning.
Ämnet sitter känsligt efter smutstvätten och klappjakten på de fallna ikonerna efter dopningsskandalen vid VM i Lahtis år 2001
Sport är politiskt, vittnade regissören Mika Myllyahos öppningsbild om: över stora scenens fondvägg projicerades rörliga bilder av en skidande Kekkonen i sällskap av Sveriges då mycket unga kung.
Att beslut fattas i skidspåret är heller inte en historisk kuriositet. Vi minns, som bekant, var det där Matti Vanhanen kom på idén med en förhöjd pensionsålder. Denna medelmåttiga.
Men på kulturellt och psykologiskt är skidåkningen också närvarande alltid. Den hade kilats in i vår folksjäl. Vi föds ju med skidorna på fötterna – helst med ett par Järvinens i trä.
Jag hade också.
Men jag minns den tiden, de kalla vintrarna, som återspeglas som om det psykiska kallt - och den eftertanken för mänsklighetens mental- själslig retardation.
Nödvändigt.
Sedan kom värmen, härstammade från hippierörelse, och dess fanns nog på stagnations tid.
Men tillbacka på scenen...
Slutscenens sympatiska dialog mellan två män i skidspåret sammanfattar budskapet. Lahtis sammanfaller med en värdeförskjutning i samhället. Livet har blivit enda lång tävling om de bästa Pisaresultaten och de mest blänkande medaljerna: `sisu´, gröt, resultattabeller – man får inte vara lat, det gäller att slita in i det sista, tills man är i bästa fall 75. Det är en mångbottnad text av Mika Myllyaho och partnerna -.dem som bor på längdåkningsspår eller dem som kan falla därifrån.
Den frågan lydde: vad görs hjältar av idag – och hur behandlar vi dem när de fallit från sin piedestal ?
Där finns inget axiom, inte längre.
Når den här uppsättningen aldrig, om vet jag den här folksjälen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar