Löpps ord

Berlin i 1936.

Nationalkänsla med idrotten har alltid stått finländaren nära, visste du det? ja ja, jag visste.
Men Finland har aldrig - med något enstaka undantag - haft några sprinters av internationell klass.
Tider som uppnåtts fram till 1960-t. måste även tas med en viss reservation.
Finland misstänkte inte deltagandet i den olympiska spelen, som organiserades av nazister i Berlin i 1936.
Emellertidn det självständiga Finlands första olympiska guldmedalj vanns av paråkarna Ludovika och Walter Jakobsson i Antwerpen 1920.
Friidrottslandskampen mellan Finland och Sverige angerades på Djurgårdens sportplan i Helsingfors år 1925.
Den landskampen han en publikfavorit sedan 1920-talet.
Också på EM-nivå har framgångarna varit betydande. I Paris i 1938 tog Alf Lindblad (1914-80) bronset, en bravad som upprepades i Bryssel i 1950 av Erik Blomster (f. 1928). I Bern 1954 hade Finland två man i toppen, Olavi Rinteenpää tog silver, medan Pentti Karvonen (f. 1931) var fjärde. Vid hemma-EM 1971 placerade sig Mikko Ala-Leppilampi som femte, medan Ismo Toukonen (f. 1954) tog brons i Prag i 1978. Bästa finländare i Aten i 1982 var Ilkka Äyräväinen (f. 1960) och Tommy Ekblom (f. 1959), som belade 6:e respektive 8:e platsen.
Den olympiska framgången noterades åckså i 1972 i München, där Tapio Kantanen (f. 1949) gjorde ett ypperligt lopp som gav brons. Han var också fyra år senare i Montreal bäste finländske hinderlöpare och avslutade sin olympiska karriär genom att ta fjärdeplatsen på 8.12,60, vilket fortfarande betraktas som ett av våra förnämsta löprekord.