Stor bild av Sannf.

Yrjö Kallinen (1886 - 1976) själv
 var en finskt antirasist och hade stort patos.

De nordiska populistiska partierna var till en början missnöjespartier som mobiliserade det `glömda´ och det `vanliga´ folket, skrever Ann-Cathrine Jungar docent och lektor i statsvetenskap vid Södertörns högskola,  i sin rapport
Rapporten Populism i Norden – från marginalen mot den politiska mittfåran.

Det finns en acceptans för rasism och hatbrott och det verkar inte vara någon tröskelfråga för övriga partier. För statsminister Juha Sipilä var Jussi Halla-aho okej som riksdagsledamot, men inte som partiledare.

Sen då Halla-aho blev vald till Sannfinländarnas partiledare blev det plötsligt snack om värderingar, 

piskar Ann-Cathrine Jungar.
Dom går att allt mindre radikala - utom Sannfinländarna (senare förkortning, Sannf.).
De högerpopulistiska partierna har funnits länge. Deras roll har de senaste åren blivit mer central och partierna har blivit mindre radikala, med undantag från Sannfinländarna.
Att partierna är högerpopulistiska betyder inte att de ställer sig till höger på en ekonomisk vänster–höger-linje. På den linjen är de nordiska populistpartierna i mitten. Däremot är högerpopulistiska partier konservativa och på en liberal–auktoritär linje hittas partierna i högra hörnet.
Finland: ex-namned Finlands landsbygdsparti var det första populistpartiet i Norden. Partiet valdes in i riksdagen 1966. Efter att partiet gick i konkurs 1995, bildade ledningen genast det nya partiet Sannfinländarna.
Danmark: Det danska Fremskridtspartiet började med en skräll och röstades in i Alltinget 1973. Partiet förlorade sina sista mandat 2001. År 1995 bildades det danska folkpartiet ur Fremskridtspartiet.
Norge: Det norska Fremskrittspartiet var inte lika framgångsrikt som det danska. Partiet förlorade sina mandat i stortingsvalet 1977, men tio år senare fick partiet 12 procent av rösterna.
Sverige: Sverigedemokraterna bildades 1988 i den nypopulistiska, nationalistiska och invandringskritiska vågen på slutet av 1980-talet.
Men Sverigedemokraterna har varit isolerade och inga andra partier har velat samarbeta med dem. Enligt Jungar håller det ändå på att ske en förändring.

Medan de övriga partierna har blivit mer liberala kring invandring och integration har Sverigedemokraterna stått kvar vid sin radikala position. För dem som anser att frågan om invandring är viktig har det bara funnits ett parti att rösta på, 

säger hun i addeto.

Isoleringen har inte heller lett till att Sverigedemokraterna skulle ha fått minskat understöd – snarare tvärtom.

Partiet har fortsatt växa och har fått en vågmästarroll. Isoleringen håller nu på att luckras upp och den politiska debatten har ändrats.

Finns naturligtvis att kan hända som överdrft vid invandringspolitiken, ock vissa av politikledare måste hålla sitt röst om det.