C. G. Mannerheim hade sin egen husnazist i Finland, rapporterade Yle Mot, men Waldemar Erfurth var inte nazist.
I politiskt hänseende var Heinrichs måttfull. Han deltog inte i frändefolkskrigen, och han ställde sig negativ till Lapporörelsen.
Heinrichs kom till Finland tillsammans med jägarnas huvudtrupp den 25 februari 1918 och deltog på de vitas sida i inbördeskriget. Prov på sin diplomatiska förmåga gav Heinrichs i början av mars 1918, när det uppstod meningsskiljaktigheter mellan Mannerheim och jägarna om hur jägarbataljonen skulle nyttjas; bägge parter gav efter, vilket löste konflikten. I intagandet av Viborg deltog Heinrichs som bataljonschef i Savolax jägarregemente; i sin dagorder förbjöd han skarpt summariska avrättningar.
När tidningsmannen Heinrichs anslöt sig till jägarbataljonen hade han inte tänkt sig en bana som officer, men fastän en återgång till det civila länge hägrade för honom på 1920-talet, blev han kvar i arméns tjänst. Det behövdes en officer med diplomatiska talanger då finländarna deltog i nedrustningskonferensen i Moskva i december 1922. Heinrichs var mer kompromissvillig än många andra jägarkolleger i konflikten mellan jägarna och ”ryssofficerarna”, som hade fått sin utbildning i den ryska kejserliga armén. Efter att Oscar Enckell tvingats avgå 1924 utnämndes Heinrichs till tf. chef för generalstaben. Liksom en del andra finska officerare studerade han vid Franska krigshögskolan i Paris 1925–1928.
I vinterkriget ledde Heinrichs framgångsrikt III Armékåren i striderna på Taipaleavsnittet (Taipale–Suvanto och Vuoksenlinjen). Uppenbarligen gjorde han genom sitt lugn intryck på överbefälhavaren Mannerheim, som beslöt att utnämna generalmajor Heinrichs till chef för Näsets armé, i stället för t.ex. generallöjtnant Harald Öhquist. Heinrichs efterträdde general Hugo Österman, som oväntat hade tvingats avgå
Under fortsättningskriget arbetade han med diplomatiska uppgifter på Högkvarteret i S:t Michel i avgörande grad engagerad i operativa frågor.
Heinrichs den som kom att stå Mannerheim närmast, och han blev av denne utnämnd till ställföreträdare och möjlig efterträdare. Hans framgångsrika bana kröntes av en utnämning till kommendör för försvarsmakten i januari 1945. Utom Mannerheim själv är han den ende som tilldelats Mannerheimkorset av 1:a klass av Frihetskorsets orden.
Under andra världskriget var han förbindelseofficer i det finländska högkvarteret mellan 1941 och 1944. Efter kriget han har bland annat skrivit Krigsdagbok november 1943 - september 1944 till Söderströms förlag samt om Murmanbanan, på finska: Muurmannin radan ongelma,1952.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar