Mannen gjorde uppror för Guds nåd

Arvid Järnefelt, målning av Eero Järnefelt.

Arvid Järnefelt  (1861-1932) var personlig vän och förtrogen med Leo Tolstoj; dom brevväxlade fram till Tolstojs död 1910.

Arvid Järnefelt föddes 1861 i Pulkova, en by i närheten av S:t Petersburg. Han var son till geodeten och topografen, sedermera generalen och guvernören Alexander Järnefelt, som vid denna tid var verksam vid ryska generalstabens observa­torium på nämnda ort. 

På år 1891, då Järnefelt var auskultant i Vasa hovrätt, förändrades hans liv plötsligt. Denna tolstojanism var en på Jesu bergspredikan grundad morallära, som förnekade treenigheten, arvsynden, Kristi­ gudom­lighet, underverken, de dödas uppståndelse, himmel och helvete, dopet, nattvarden och de övriga sakramenten. 

Rörelsen var pacifistisk och manade till sexuell återhållsamhet. Vidare skulle man livnära sig på eget och inte på andras arbete samt älska alla människor på samma villkor. 

En tydlig protestkaraktär hade Järnefelts beslut att vägra döpa sina barn och ikke betala skatt. 

Och sen det mest dramatiska skedet i hans religiösa strävan inföll i slutet av 1910-talet. 

År 1917 utmanade han myndigheterna genom att förkunna sin lära om kärlek, broderskap och jämlikhet i kyrkor runt om i Helsingfors, vilket resulterade i en fängelsedom på två månader.

Social oro under den ryska revolutionen spred sig till Finland. Arvid Järnefelt och hans anhängare är inblandade i Helsingfors kyrkans upplopp i maj 1917  vars andra ledare är anarkisten Jean Boldt.

IMaj 1917trots prästernas motstånd organiserade han tre möten i kyrkorna i Helsingfors, som sammanförde flera tusen militanter.

Arvid Järnefelt berättar om social jämlikhet, pacifism och presenterar sina egna religiösa visioner. 

"Kyrkans lära, katekeser och sådana böner, har lärt människor att tro att de själva inte var ansvariga för vad de gjorde. Detta är anledningen till världskrig och dödande i trons namn."

Arvid Järnefelt på söndagen den 20 maj 1917 i Berghäll i Helsingfors.

Dessa händelser åtföljs också av störningar och anhängare av Järnefelt anklagas för våld. 

Den arbetarpressen stöder författaren som väcker uppmärksamhet åt sociala sjukdomar. Järnefelt får också förståelse från Eino Leino, Pekka Ervast och Aino Sibelius (Arvid's syster). 

En bok med kyrktal från Järnefelt publicerades samma år. 

et leder honom till ett fängelsestraff som slutar med benådningen av Carl Gustav Mannerheim 1919. Från 1922 reser Arvid Järnefelt mycket utomlands och inleder en ny kreativ period vars produktion anses vara den bästa delen av. hans arbete.

Han åtlydde sitt samvetes röst och lämnade vid två tillfällen 1919–1920 sin familj för att leva enligt sin läras viktigaste bud: att alla människor måste älskas och hjälpas i samma grad, inte ens den egna familjen hade företräde.


Denna livsförändring innebar också början på en nästan fyrtio år lång mångsidig och produktiv författarkarriär. 

Bland annat han översatte också flitigt både fakta och fiktion från svenska, ryska och engelska till finska, och översatte egna arbeten till svenska.


Tolstojans inflytande framträdde redan i sin roman Isänmaa publicerades 1893. 1895 inledde Järnefelt korrespondens med Leo Tolstoy och han träffade honom.

Dom träffades två gånger, 1899 och 1910. Järnefelt var socialt engagerad och bistod fångar, fattiga och förtryckta.