![]() |
Berlin i 1936. |
Men Finland har aldrig - med något enstaka undantag - haft några sprinters av internationell klass.
Tider som uppnåtts fram till 1960-t. måste även tas med en viss reservation.
Finland misstänkte inte deltagandet i den olympiska spelen, som organiserades av nazister i Berlin i 1936.
Emellertidn det självständiga Finlands första olympiska guldmedalj vanns av paråkarna Ludovika och Walter Jakobsson i Antwerpen 1920.
Friidrottslandskampen mellan Finland och Sverige angerades på Djurgårdens sportplan i Helsingfors år 1925.
Den landskampen han en publikfavorit sedan 1920-talet.
Också på EM-nivå har framgångarna varit betydande. I Paris i 1938 tog Alf Lindblad (1914-80) bronset, en bravad som upprepades i Bryssel i 1950 av Erik Blomster (f. 1928). I Bern 1954 hade Finland två man i toppen, Olavi Rinteenpää tog silver, medan Pentti Karvonen (f. 1931) var fjärde. Vid hemma-EM 1971 placerade sig Mikko Ala-Leppilampi som femte, medan Ismo Toukonen (f. 1954) tog brons i Prag i 1978. Bästa finländare i Aten i 1982 var Ilkka Äyräväinen (f. 1960) och Tommy Ekblom (f. 1959), som belade 6:e respektive 8:e platsen.
Den olympiska framgången noterades åckså i 1972 i München, där Tapio Kantanen (f. 1949) gjorde ett ypperligt lopp som gav brons. Han var också fyra år senare i Montreal bäste finländske hinderlöpare och avslutade sin olympiska karriär genom att ta fjärdeplatsen på 8.12,60, vilket fortfarande betraktas som ett av våra förnämsta löprekord.
Berlin 1936
SvaraRaderaTack för din korrigering!
SvaraRadera