Kungen är fängen, av sitt eget sinne

Det låter bra, även om gör jag inte alls nödvändigtvis att se denna pjäs:

Kungen: i rollerna Carl-Kristian Rundman, Edith Holmström, Niklas Häggblom, Taisto Oksanen, Elin Petersdottir, Pia Runnakko, Sampo Sarkola, Pekka Strang, Jan-Christian Söderholm, Joachim Wigelius

Översättning Mårten Westö 
Regi, Milko Lehto  
Scenografi, Alisha Davidow
Dräkter, Riitta Anttonen-Palo
Ljus, Jan-Erik Pihlström 
Ljud, Janne Brelih  
Smink, Jutta Kainulainen

Det fanns en gång i tid, alt började med Leif Salmén, Matti Klinge och Björn Wahlroos, så kallas Nalle på finska ... Pjäsen Kungen som ikväll har premiär på Lilla Teatern väver in faktiska personer i fiktionen.
Läs vid Hbl, det ringde upp tre författare och frågade: Hur är det att skriva fiktion om verkligheten?

När jag och Antti Karumo skrev tv-dramat Statsministern, om Anneli Jäätteenmäki, började vi med en tradition där man använder levande personer och faktiska situationer utan att dölja namn, sa  Timo Harakka.
Han har tillsammans med Antti Karumo skrivit pjäsen Kungen som handlar om finansmannen Björn Nalle Wahlroos.

Varför skulle inte det verkliga livet vara material för dramatisk tolkning? Varför hitta på sådant som redan finns runt omkring oss? Björn Wahlroos är en superintressant karaktär, precis som omständigheterna runt honom.

Att superintressant, eller hur?

Jag tror att det är hans storhetsvansinne, hans galna sinne; har alltid varit, och vid ung ålder, han bara trodde att den anländerna strömmen ska kommas via extremvänstern.