5 feb. 2013

förbindelserna med media

Å ena sidan,
tystnaden ökar om rasismen, sa Heléne Lööw.
Jag will inte att finnas tystna.

Enligt Lööw efter 1980-90-talets uppvaknande om den Nordic främlingsfientligheten har samhällsdebatten, gradvis förändrats.
Förhållandet mellan medierna och rasideologiska och extremnationalistiska rörelser, har under efterkrigstiden varit komplicerat.

Där finns människorna bakom statistiken som syns inte längre och komplexiteten lyser med sin frånvaro.

Å ena sidan utgör vit makt-världen, med sin hemlighetsfullhet, sina uniformer och sin extremism, i kombination med våldsdåd utförda av medlemmar och sympatisörer, en stark lockelse.
Till andra sidan har det under stora delar av efterkrigstiden funnits en debatt, i och utanför medierna, om att uppmärksamheten egentligen snarare gynnar extremnationalistiska och rasideologiska grupper än bidrar till att bekämpa dem. Andra omdiskuterade frågor är huruvida personer med rasistiska eller extremnationalistiska åsikter skall släppas fram i medierna eller ej?
Man är benägen att anse att det bör vara undvek, om dom inte har som en `ny grej´.
Vissa hävdar att de släpps fram i alltför stor utsträckning, medan andra menar att de bör få komma till tals i större utsträckning.
Det är balansen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar