Lyssna 1:a satsen, Allegro.
Det är svårt att få tag på ett koncisare och ädlare tema än detta. Dess fortsättning är kort, men den leder till ett spännande kromatiskt tema som kadenserar på huvudtonartens dominant, ciss-moll. Det skriver Sibleius-websida.
Och sedan I det följande skedet ingår i det kromatiska temat även huvudtemats triolmotiv. Gränsen mellan introduktions- och utvecklingspartiet överbryggs - men här som lyssnaren märker reprispartiets huvudtema genom att återkomsten sker på den ursprungliga tonhöjden.
Jag tänker på denna stora sjundedelar ackord.
Den långsamma satsen (2:a satsen, Largo) bygger på det sjungande violaaktiga temats två uppträdanden; den senare gången har det flyttats en oktav högre och harmoniserats som en andaktsfull koral. Satsen avslutas med ett Fiss-durackord, en pikardisk variant av huvudtonarten.
Fan, om någon är en amatör eller en lekman gör det! Att slänga ut den lilla third oktav, och injiceras sedan att bli durackord i samma tonhöjd.
På 3:e satsen, i Allegro moderato hör man avslutningen under den högra handens orkestralisk-violinistiska oktavtremolo. Det fanns ett kort, lekfullt motiv. Sidopartierna präglas av ett durbetonat gycklande motiv, till en början i G-dur, i slutet i Fiss-dur som även blir sonatinens optimistiska avslutande tonart.
Kromat steg släpp.
Det är mig själv någonstans.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar